Same shit – different name

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Välkommen dit istället!

Fattar ni hur coolt det här är?

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Jag kommer ihåg när första grafiska webbläsaren kom. Jag pluggade på Chalmers och vi fick tillgång till Mosaic, tror det var 1994. Kommer ni i håg? Så här såg den ut:

Och visst var den cool när den kom. Hypertext. Länkar (blåa). Bilder (vänsterjusterade med blå kant runt). Vi var ju vana vid nyhetsgrupper (textbaserade forum).

Vi visste inte riktigt vad vi skulle ha det till. Det fanns nämligen några problem:

• Det vara bara nördar som hade datorer hemma, och de körde envist textbaserade gränssnitt (Lynx, Pine, MUD etc.). Hade själv en VT100-terminal i studentrummet. 9.6 kBit-modem.
• Informationen var i bästa fall ofullständig och till och med opålitlig
• Hemsidorna var statiska och var grå, inaktuella kopior av Gula sidorna och Text-TV
• Företag som skapade en hemsida (VD:s son som gick på högskola fick extraknäcka) svarade aldrig på mail. Folk litade helt enkelt inte på de nya kommunikationskanalerna. Man ringde upp och frågade ”Har du fått mitt mail?”

Detta var 1994. Det har hänt en del sedan dess. Väldigt få – om någon – kunde 1994 förutse denna utveckling. Närmast har nog science fictionförfattare som William Gibson och Arthur C Clarke kommit. Se separat inlägg om detta.

Kommer ni ihåg att när 386:an kom proklamerades det att ”Vi kommer aldrig att behöva snabbare datorer än denna! Och med en hårddisk på 20 MB klarar man alla framtida behov.” Idag finns det ringsignaler som är större än vad Windows 3.11 var. Det är lätt att skratta åt dessa naiva spådomar. Men sakta i backarna! Vad tror ni våra barn kommer att skratta åt om 15 år? Precis… Oss. Lika bra att ta på dig dumstruten och se glad ut.

Om vi då vrider fram klockan till 2009 igen. Vad har då hänt? Jo, utvecklingen har ju inte direkt varit linjär. Inte direkt. Jag skulle vilja be dig att klicka på länken nedan, kolla på sidan som visas och sedan återkomma hit. Ta din tid.

KLICKA PÅ DENNA OCH KOM SEDAN TILLBAKA

När jag såg detta för första gången så baxnade jag! Beroende vad folk skriver in i ett webbformulär på en viss hemsida kan man spåra influensautbredning med max en dags eftersläpning.

Sug på den. Och fundera på om du hade kunnat föreställa dig detta 1994. Nej, just det.

Nu kan alltså vi ta på oss dumstruten allihop och inse att vad vi än tror, kommer vi inte att kunna förutse 2024. Det kanske är tur det…

1994 revisited – vi hade ingen aning…

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Tänk dig nu tillbaka till 1994. Du sitter och förfestar med kompisarna. Nirvanas Unplugged in New York spelar på stereon (ny CD-spelare!). Marlboro Lightröken ligger tät. Ni pratar om datorerna i Datasalen (Sic!):

– Hittade en häftig hemsida idag! Den hade minst 200 blondinskämt!

– Coolt! Var hittade du den?

– Jag gick in på Yahoo och klickade mig fram under Humor. Det fanns säkert 10 olika humorsidor där. Asball!

Plötsligt knackar det på dörrren. Du öppnar. Utanför står en kille med konstiga kläder.

– Hej, jag är från 2009, säger killen.

– E du go eller! säger du (Göteborgare, såklart).

– Jag tänkte bara säga att det som ni pratar om sitter just nu en annan kille och bloggar om 2009, säger killen.

– Grabbar! Det e nåt miffo här som säger att han är från tvåtusennio. Måste vara ett nolluppdrag.

– Nej, det är sant. Jag är från 2009. Jag kan bevisa det.

– Visst, grabben. Hur då?

– Den 5 april kommer Kurt Cobain att ta livet av sig, sa killen

– Yeah, right. Pucko.

– Jag vill bara kolla en grej med dig, sa killen.

– Kolla på bara, säger du. Vill du ha en öl?

– Tack, jag tar en TT om du har. Det var längesen. Du ger honom en grön flaska och killen tar några djupa klunkar och suckar nöjt.

– Som sagt. Jag skulle vilja veta en sak, sa killen

– Shoot!

– Det där som ni pratade om nyss. Internet. Vad tror du det kommer att leda till? I långa loppet alltså?

– Leda till och leda till… Jag vet inte. Jag har haft dator när jag var yngre. C-64. Grymma spel. Men man kunde ju inte HA den till nåt. Det var ju jobbigare att skriva på den än för hand, liksom.

– Jo, men nu har ni ju tillgång till riktiga datorer. Och till internet.

– Internet och internet. Vi brukar surfa lite efter skolan. Men det är ju mest på skoj. Vi använder det inte till nåt.

– Det kommer ni att göra, sa killen.

– Ha ha! Som vaddå? Datorn är ju bara en smart räknemaskin, flikar en av dina polare in.

Killen står tyst och tittar på studenterna en efter en. Han ser ut som om han funderar på något. Sedan bestämmer han sig.

– Så här är det, börjar han. Om 15 år, tjugohundranio alltså. Det heter inte tvåtusennio. Det har media bestämt. Media bestämmer nämligen väldigt mycket 2009. Alltså, om 15 år kommer nästan alla att ha tillgång till internet.

– Yeah, right. säger du och flinar menade åt dina polare. Killen är ju bombad…

– Ni kommer alla att använda internet dagligen. I era mobiltelefoner, i jobbet, i skolan, på fritiden. Ni kommer att se på TV när ni vill via datorn. Ni kommer att ha en dator i vardagsrummet, en i köket, en i mobilen och en på kontoret. Ni kommer att ha fler bekanta på nätet än vad ni har i verkligheten. Ni kommer inte att behöva komma ihåg telefonnummer och adresser längre. I alla mobiltelefoner kommer man att kunna få navigeringshjälp, så som amerikanska militären har idag, fast bättre. Ni kommer att kunna handla alla era julklappar på nätet. Vem som helst kommer att kunna skriva dagbok på nätet och alla kommer att kunna läsa. Ni kommer att kunna prenumerera på nyheter som skickas dit ni vill elektroniskt.

– Och, sa killen med en konstpaus, ni kommer att kunna lyssna på nästan all världens musik i era mobiler och datorer. Gratis.

– Allt kommer naturligtvis inte att vara bättre, fortsatte han. Allt ni skriver på nätet kommer att sparas och indexeras. Regeringar kommer att kunna övervaka medborgarna på ett sätt som gör visionen i 1984 till ett dåligt första försök. Och ni kommer alla att villigt lämna ifrån er information om er själva. Det är nämligen så att 2009 kommer alla verkligen att kunna få sina 15 minuter i rampljuset. Om de vill. Och om de vill betala priset. Folk kommer att lägga ut privata filmer och foton på internet, annonsörer kommer att sikta in sig på individer istället för breda målgrupper. Livet kommer att förändras helt.

Tre fågelholkar stirrar på honom. Efter en stund börjar de skratta nervöst.

– Tror ni inte på mig? frågade han till slut?

– Ta en öl till! Kul historia. Är det från nån science fictionbok? Vem har skrivit den?

– Ingen historia, sa killen med en allvarlig min.

Killen plockade upp en liten pennliknande pryl. Tog på sig ett par solglasögon, och tryckte på en knapp.

– Titta in i ljuset här!

BLIXT!

Killen smiter ut genom dörren. Om tre minuter kommer studenterna att vakna till och inte minnas mer än att de kommer att känna sig missnöjda med internet och att de kommer att vilja utveckla det vidare. De här tidsresorna tar på krafterna, tänkte killen, men de är väldigt lärorika.

Han ställde in sin iTraveller på 2009 och tänkte kommandot som satte igång processen. Nästa ögonblick var han tillbaka hos bloggaren. Han berättade vad han varit med om och bloggaren skrev. Ett långt inlägg blev det, och det märktes att han var ganska så nöjd med det. Han lutade sig tillbaka och funderade på hur han skulle förklara upplevelsen när han kom hem.

BLIXT!

Killen ställde in sin iTraveller på San Fransisco 2009. Bloggaren gjorde ett bra jobb, tänkte han. Han skrev precis så som jag ville. Synd att han inte kommer att minnas något. Men nu blir Överstyrelsen nöjda med mig. Tänk att så mycket kan hända på 30 år… Att de 2009 inte kan föreställa sig vad vi kan göra bara 15 år senare. Det har alltid förbryllat oss, måste jag medge. Hur lite fantasi de hade. Men, kanske inte så konstigt ändå. Se bara på hur lite de visste 1994…

Han tryckte på Publicera. Blogginlägget postades.

Dags att besöka Wired. Igen. Förstår inte hur många gånger man måste hjälpa till. Har folk ingen innovationskraft själva? Vad ska det bli av oss? tänkte han. Han skrattade lätt för sig själv och skakade på huvudet. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra…

Han tänkte kommandot än en gång och försvann med en puff…

Take the red pill

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Take the red pill. Våga ta ett steg utanför ramarna, våga titta på ”självklarheter” med nya ögon.

Fredrik och Teo Härén är riktigt bra på kreativitet. De har författat flera böcker, hållit hundratals föredrag världen över, vunnit priser och inspirerat människor. De flesta av er har säkert sett Fredrik Härén från Kunskapens dag där han läxar upp kunskapseliten i landet genom att beskriva den nya verklighet som existerar utanför våra gränser.

På deras utmärkta sajt interesting.org finns mer info om bröderna Härén.

Med tanke på de senaste dagarnas bloggposter om skolan och bullshitfilter vill jag dela med mig av en lysande liten filmsnutt. Fredrik Härén berättar varför kreativiteten dör när vi börjar skolan:

Precis som källkritik är kreativitet något som är livsviktigt för oss människor. Det är genom att tänka utanför normala mönster som innovationer skapas.

Att bygga ett bullshitfilter 2

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Tack för alla kommentarer! Helt otroligt vilket intresse det finns för detta ämne. Jag började skriva svar på några av kommentarerna men insåg snabbt att de skulle bli ganska långa. Bättre att göra en ny post istället. Jag har återanvänt en del av mina svarskommentarer från förra posten.

Jag vet att ny teknik och nya undervisningsformer långsamt men säkert börjar få fotfäste i grundskolan. Det är naturligtvis där vi måste börja. Jag har undervisat en hel del i universitetsvärlden, och där tar vi för givet att alla elever har en utvecklad, kalibrerad källkritisk hållning men så är inte alltid fallet. De har blint litat på sina läroböcker genom hela grundskolan. Lite av en chock på universitetet, där det inte alltid finns EN lärobok i en kurs utan flera. Som dessutom säger emot varandra. Kognitiv dissonans.

Kan man tidigt låta elever få insikt om att vissa frågor kan ha flera svar och att det är OK att tycka olika är vi på god väg.

Fakta behövs. Utan fakta, ingen källkritik. Att lära sig fakta för dess egen skull är jag emot. Det gäller att skapa en tänkande, ifrågasättande och ”vettig” individ. Och detta kan man svårligen göra med korvstoppning och dogmatisk undervisning. Jag är för projektbaserad pedagogik, där elever får använda alla till buds stående medel (mobilen, nätet, föräldrar etc.). Sådana arbeten skall då bedömas utifrån trovärdighet snarare än rätt svar.

Ett sätt är ju att göra ”The Wave”-liknande experiment (inte Google, utan filmen). Att få eleven att inse faran med att blint lita på dogmer och axiom genom att först lansera ett ramverk som sedan – när alla/många har accepterat det – rivs. The Wave var lite väl extrem, men jag tror på det pedagogiska greppet.

Min bloggpost var absolut inte ett angrepp på lärarna. Tvärtom! Alla lärare jag känner vill naturligtvis göra ett så gott arbete som de bara kan. Problemet är snarare att skolan (som alltid) saknar resurser.

Varje barn skall ha en egen dator. Lärarna skall få den kompetens som krävs för att kunna anpassa undervisningen till morgondagens krav, och sist men inte minst: läroplanen måste ta hänsyn till de nya typer av färdigheter som våra barn kommer att behöva i framtiden.

Bifogar till sist en utmärkt film om vikten av att hänga med:

Ny banner – nytt bloggnamn

Jag befinner mig fortfarande i beta-fas. Har inte riktigt bestämt mig för hur jag vill att bloggen skall se ut och kommer antagligen att experimentera lite med teman etc framöver. Jag håller på att flytta till egen domän, och när det är klart kommer jag också att ha valt tema.

Om ni har några bra tips på vettiga teman tar jag gärna emot förslag.  Detta temat (Tarski) är ganska OK, men jag letar fortfarande…

Att bygga ett bullshitfilter

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Jag gick i grundskolan på 70-talet.

Tramporgel. Hålen mot fönstret. Pogo Pedagog. Blåstenciler (kan ni känna doften?).

70-talet var en oskyldig tid för oss som gick i låg- och mellanstadiet. Vi hade (nästan) aldrig hört talas om knark. Det värsta vi hade sett var någon i sexan som hade börjat smygsnusa lite. Moralpanik bröt ut när Dallas började sändas på TV. Filmcensuren levde gott på folks rädsla för vissa ord, bilder och idéer.

Under denna period gick alltså jag mina första år i skolan. Efter de första årens läs- och räkne-”boot camp” kom vi så in på lite mer hardcore schooling. Vi började läsa engelska, SO och religion till exempel. Det är nu det börjar bli intressant. Vi pumpades fulla med fakta. Vi fick betyg direkt (något som jag tycker är bra, förresten). Vi bedömdes efter hur bra vi kunde återge och minnas fakta (något som idag låter lite – för att sno från en känd elektronikkedja – puckat). Jag minns speciellt ett prov som vi hade:

Vi hade fått se ett Pogo Pedagog-bildband om Jesu liv och leverne. För att göra storyn lite mer intressant hade det kära Pogo Pedagog anlitat skådespelare som agerade på ljudbandet som ackomanjerade bildbandet.

****** FÖR ER SOM ÄR FÖDDA EFTER 1980:

Pogo Pedagog producerade så kallade bildband. De kan liknas vid en Powerpoint-presentation som ligger på en rulle som består av foton på rad efter varandra. Bildbandet monterades i en så kallad projektor (lite som den tidens DVD-spelare). Projektorn hade en stark lampa och en lins som kunde förstora upp bildbandets olika bilder på en filmduk (en sådan som vi idag använder till Powerpoint. Snacka om old school!). Det var alltid ett hedersuppdrag att få vara den som hade till uppgift att vrida fram nästa bild (som att klicka fram nästa slide i Powerpoint). Kom inte och säg att vi inte hade kul på 70-talet!

För att göra bildbandet lite mer intressant hade Pogo Pedagog också producerat ett tillhörande ljudband. Istället för att läraren pratade om bilderna (som man gör i Powerpoint) hade Pogo Pedagog anlitat professionella uppläsare och ibland till och med skådespelare. Ljudbandet innehöll alltså bara ljud. Lite som en mp3-fil. Bandet satt uppspolat på en rulle och behövde även det en speciell maskin för att kunna spelas upp (lite som Real Player eller Quicktime, fast en maskin på 15 kg). Varje gång det var dags att flytta fram bildbandet ett snäpp spelades ett ljudligt PLING på ljudbandet.

Huruvida de anställda på statliga Pogo Pedagog var de som uppfann den kända Pogo-dansen som blev så populär bland arga ungdomar på 70-talet är till dags dato ännu ett obekräftat rykte.

****** NI SOM ÄR FÖDDA FÖRE 1980 KAN BÖRJA LÄSA HÄR IGEN

Hur som helst. Vi såg på bildband om Jesus. Jag gick i trean. Under några fängslande minuter spelades en scen från Jesu liv upp där han stod anklagad för diverse brott och ställdes inför Pontius Pilatus. Någon av birollerna skrek att ”Jesus är en upprorsmakare!”. Andra skrek andra saker och storyn slutade som förväntat (vi hade läst Barnens Bibel i flera år vid det laget, så några överraskningar fanns inte). Vid terminens slut hade vi sålunda ett prov på läroplansavsnittet ”Jesu liv och leverne”. Jag fick alla rätt. Nästan. Jag hade lätt för att lära mig fakta och spikade många av proven vi hade. Jag var övertygad om att jag hade spikat även Jesuprovet, men icke! Första frågan på provet var ”Vem var Jesus?”. Jag svarade ”Jesus var en upprorsmakare”. Fel. Det var inte svaret som stod i facit. Men jag var övertygad om att jag hade rätt! Pogo Pedagog ljög aldrig.

Vart vill jag komma med denna utläggning?

Idag har jag egna barn som har börjat skolan. Idag går inte skolan ut på att lära sig fakta på samma sätt som för min generation. Hoppas jag i alla fall. Att hitta fakta är inte problemet. Det finns hur mycket fakta som helst. Jag använder Google och Wikipedia 30-70 gånger per dag. Eller mer. En 10-åring på 70-talet fick i uppgift att leta upp en bok om ett visst ämne. Det var svårt nog. Idag får en 10-åring svårt att sålla mellan de  122000 träffar som en googling på ”Jesu liv” ger. 70-talseleven kanske hittade en eller två böcker, varav en var Bibeln.

Hur ska man kunna bedöma 122000 källor? De säger inte alla samma sak. Det är naturligtvis omöjligt för en 10-åring att göra detta. Och det är här det börjar bli allvarligt. Och viktigt.

Våra barn växer upp i en värld där tillgängligheten till information är i det närmaste obegränsad. Att de då ska lära sig årtal för krig, kungars namn, floder i Italien och andra fakta utantill bara för att fylla en läroplan känns väldigt fel. Jag säger inte att de inte ska lära sig dessa saker i skolan, men syftet med att lära ut skall vara för att ge eleverna ett bra bullshitfilter.

Den viktigaste färdighet vi kan ge våra barn är en väl utvecklad källkritisk instinkt. Att kritiskt kunna bedöma information. Att ställa påståenden mot varandra för att utröna vad som verkar mest troligt. Att inte gå på trams som att jorden ska gå under år 2000 (De hade fel. Ha!) eller att stjärntecken styr våra liv.

Jag vet inte om dessa åsikter är adopterade av någon speciell politisk inriktning eller ej. Men jag, som har växt upp under ”faktaåldern”, försöker få mina barn att kritiskt granska alla påståenden för att de ska kunna svara att ”Jesus var en upprorsmakare” och faktiskt få rätt för det.

Denna artikel blev dubbelt så lång som jag hade tänkt. Sorry, men ämnet engagerar mig.

Kommentera gärna!

Recension av Sleep Cycle för iPhone: Att vakna utvilad

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Jag har testat appen Sleep Cycle för iPhone. En genialisk liten programvara som utnyttjar accelerometern för att avgöra när du är som mest lättväckt. Låter det som science fiction? You bet! Fungerar det? You bet!

Det börjar med att man ställer in när man senast vill bli väckt:

Man placerar sin iPhone strax bredvid kudden (där ligger den ändå, eller hur?)

Under natten mäter programmet hur djupt man sover. Detta sker genom att mäta hur madrassen rör sig.

Madrass still = du still = djup sömn

Madrass inte still = du vrider och vänder dig i sängen = lätt sömn/nästan vaken.

När din alarmtid närmar sig försöker programmet pricka en topp på sömnkurvan. Om det inte lyckas ringer klockan på tiden du ställt in.

Detta funkar grymt bra! Jag har en tempurmadrass och den skall inte stödjas av programmet (den är lite för stum). Trots detta fungerar det utmärkt.

Vad saknas då?

Det mest uppenbara är en snoozefunktion. Detta måste fixas för full pott. Som det är nu måste jag ställa in det vanliga larmet för att inte riskera att somna om.

Ett gratistips till utvecklarna kan vara att ”låna” lite från Windows Mobile-programmet G-Alarm. Så här ser G-Alarm ut när ett larm ringer:

Om man inte svarar rätt får man inte snooza. Otroligt effektivt och det enda som var bättre på Windows Mobile jämfört med iPhone.

Omdömet då. Hur mycket kostar Sleep Cycle? Andra sömnkurveprodukter på marknaden är väldigt dyra (> 1000 kr). Sleep Cycle kostar 7 spänn. Ut och köp, säger jag!

Betyg:

🙂 🙂 🙂 🙂 En cool snooze så blir det en 5:a.

Du kan ladda ner Sleep Cycle här

OS-final

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

Sitter på en disputation. Det slår mig att för de allra flesta är detta något fullständigt främmande. För er som inte vet vad detta är tänker jag ge en kort förklaring. I akademin är disputationen att jämställa med en OS-final. Åratal av förberedelser och hårt arbete avgörs på ett par timmar.

En forkskarstuderande (en doktorand) är en person som efter en universitetsutbildning på ”masternivå” har valt att fortsätta sin utbildning. Resultatet av denna utbildning är en doktorsgrad, vanligen förkortad från engelska (PhD – Doctor of Philosophy, MD – Doctor of Medicine etc.).

Under sin utbildning (som ofta är en anställning på universitetet) producerar doktoranden ett antal vetenskapliga artiklar. Att få en artikel publicerad är väldigt svårt. Din text läses mycket kritiskt och alla påståenden och formuleringar granskas av minst två (anonyma) forskare. Denna process kan ta ett år eller mer för en artikel på 15 sidor. När doktoranden har producerat 4-6 artiklar finns det förhoppningsvis tillräckligt med material för en doktorsavhandling.

Forskning handlar om att skapa ny kunskap och varje försök att göra detta möts med en naturlig skepsis av den akademiska världen. Ibland mer skepsis än vanligt, dock. Se till exempel på Copernicus, Newton, Einstein etc. De fick verkligen slåss för sina idéer. Men denna skepsis är för det mesta inte illvillig utan snarare konstruktiv. Syftet är att all ny kunskap skall kvalitetssäkras ordentligt.

Själva doktorsavhandlingen är en bok som kan se ut på två olika sätt. Antingen ingår de 4-6 artiklarna och då skrivs en så kallad kappa som sätter in artiklarna i ett sammanhang och beskriver forkningsprojektet som helhet (detta kallas sammanläggningsavhandling). Den andra metoden är att skriva en monografi, dvs en bok som inte innehåller några artiklar. Denna form är friare, men också lite krångligare eftersom det inte finns lika tydliga ramar som i en sammanläggningsavhandling. Normalt är en avhandling på mellan 100-200 sidor och uppåt. Avhandlingen skrivs på engelska.

Att bli doktor i ett ämnesområde handlar till stor del om att ta ett slags körkort. En doktor förväntas kunna bedriva god forskning på egen hand utan handledning. En doktorand har alltid en eller flera handledare (doktorer, docenter eller professorer) som skall guida fram till själva disputationen.

Disputationen då. För första gången i sin forskarkarriär är doktoranden helt solo. Det finns ingen hjälp att få från professorn eller någon av handledarna. Jag tänkte här berätta lite om hur en typisk svensk disputation går till.

Alla som vill är välkomna på disputationer i Sverige (i andra länder kan det vara bakom lyckta dörrar). Oftast består publiken av 20-40 personer. Kollegor, arbetskamrater och familj och vänner.

Själva disputationsakten har normalt fem deltagare:

• Respondenten – avhandlingens författare och försvarare
• Opponenten – utnämnd av universitetet för att kritiskt granska och fråga ut respondenten inför publik
• Betygsnämnden – tre personer, minst två från andra universitet än respondentens, som har till uppgift att efter disputationen ge betyget Godkänd eller Underkänd. Betyget avser både själva avhandlingen och försvaret av densamma.

Det brukar ta mellan 2-3 timmar och respondenten (som är rejält nervös) grillas grundligt av opponenten. Frågor på allt från enskilda formuleringar till grundläggande resonemang och källhänvisningar kan dyka upp. Oftast har någon i betygsnämnden – eller opponenten – en lite annorlunda bakgrund än respondenten och hittar därför mängder med referenser som den stackars respondenten borde ha läst etc. etc.

Opponenten till höger, respondenten till vänster. Det ser civiliserat ut, men det kan gå hett till.

När opponenten, betygsnämnden och åhörarna har fått ställa sina frågor (alla får ställa frågor i slutet) är själva disputationen över. Nu sammanträder betygsnämnden och röstar om vilket betyg som skall lämnas – underkänd eller godkänd.

Behöver jag säga att det är lite nervöst i detta läge? Ett underkänt betyg innebär att avhandlingen och/eller försvaret inte håller måttet och att fem års arbete är bortkastat. Det är ovanligt att avhandlingar underkänns i Sverige, men det förekommer. Oskrivna regler säger att om opponent eller betygsnämnd i förväg bedömer avhandlingen som svag ställs disputationen in och ett nytt datum sätts längre fram.

När betygsnämnden meddelar att doktoranden nu är doktor firas det rejält.

Om ni har möjlighet, till exempel om någon ni känner skall disputera, passa på att gå och lyssna. Det är gratis och faktiskt ganska lärorikt.

Bush besviken. Känner sig lurad av norrmännen.

Jag har skaffat en egen domän och har därför flyttat hela bloggen dit.

Nya adressen är thirdopinion.nu.

Detta inlägg hittar du här.

Välkommen dit istället!

***************************************************************

George Bush känner sig sviken av Nato-kompisen Norge. Att Obama fick fredspriset ser han som ett exempel på dålig tajming.

http://www.newsbiscuit.com/2009/10/13/george-bush-can’t-believe-he-missed-out-on-nobel-peace-prize-by-just-a-few-months/